Familjen är värst!

Det är lördag, jag sitter och väntar på bussen i stan efter ha jobbat. Känner bara för att falla i gråt, även om jag börjar bli van att bli besviken och sviken nu för tiden. Jag har haft mycket att glädjas över den senaste tiden och jag har varit glad ganska mycket om man jämför med hur nere jag var för 2 år sedan. Men nu är det en sån där dålig period, jag kan inte riktigt ta besvikelsen lika bra som tidigare. Detta beror antagligen på att det är av en helt annan grad nu, av den allra värsta sorten skulle jag vilja säga. Inte ens otrohet kommer i närhet av detta, faktiskt. Nej som sagt, ingen bra dag idag. Men nu ska jag åka hem till min älskade son, han som jag aldrig kommer svika, över min döda kropp. Ens barn är det absolut finaste man kan ha i ens liv. Förlåt för detta deprimerande inlägg. Det går nog över snart...