Trots!

Det är inge kul när ens barn kommer in i en trotsperiod. Kevin är i sin värsta trotsperiod hittills. Hur man än gör, vad man än säger så lyssnar han inte! Jag har försökt att prata lugnt och sansat, och testat att bli arg = samma resultat. Man blir så frustrerad, speciellt med tanke på hur duktig han varit förr. I början av förra hösten var han hur go som helst, inte mycket till trots då inte, men strax innan jul började det komma och sen dess har det bara eskalerat. Nu har det gått så långt att jag drar mig för att ta med honom till stan t.ex. Bara att gå och handla har blivit en jobbig match att ta sig an. Han vill helst bara springa genom hela butiken med sin "mini"-vagn och kör på saker och människor. Ja det är minst sagt pinsamt och jag blir så arg när jag ser folks tankar i deras blickar; "Herregud, kan hon inte kontrollera sitt barn?". Nej vet ni vad, just nu kan jag inte det. Han har så jäkla mycket egen vilja så jag blir tokig eftersom det alltid betyder motsatsen till det jag önskar.

Är det någon som har ett jävulususkt bra tips på hur man ska handskas med en trotsig unge?

Ska man se det ur ett positivt perspektiv så får jag väl säga som min kära mamma skulle ha sagt; "Det är ett friskhetstecken". Ja nog allt är min son frisk, ingen tvekan om den saken. Men jag blir "sjuk" av detta.. ibland känns det som att jag kommer spricka, bildligt talat!

Hoppas bara denna period snart är över...

Kram på er alla mammor som orkar gå igenom detta med fler än ett barn. Jag beundrar er enormt! Speciellt er ensamstående.