Sitter och lyssnar på Miss Li - Is this the end. Sådana låtar frambringar en viss typ av funderingar i mitt huvud. Efter allt som jag gått igenom så har jag väldigt svårt att slappna av och bara njuta av vardagen då tankarna att det en dag bara kan ta slut alltid finns med.
Lyckligare än vad jag är nu har jag aldrig varit, det är en underbar känsla att känna så som jag gör nu. Att träffa Anders är det absolut bästa som kunnat hända mig och Kevin, vi har båda fått någon som verkligen bryr sig om oss och älskar oss.
När jag först blev själv med Kevin, när sveken var som mest uppenbar, vänner försvann och jag kände mig så enormt ensam i världen trodde jag inte ens i min vildaste fantasi att jag skulle ha detta som jag har idag.
Faktum är att man kan växa ifrån varandra, nu syftar jag på vänner. Det är inte första gången det har hänt här i världen. Men det var något annorlunda i den situationen jag tänker på. Jag kände mig bortstött och inte längre välkommen bland de vänner som jag spenderat mest tid tillsammans med de senaste, helt otroliga, 6 åren (snart 7). De bjöd inte längre med mig på saker (visst, jag har barn men det betyder inte att jag inte kan träffa mina vänner ibland) och när de pratade om "tjejerna" var jag inte längre medräknad bland dem. Det gjorde otroligt ont i mig, då jag på sätt och vis växt upp med de här tjejerna. Vi umgicks under den tid som man formas från flicka till kvinna, gymnasietiden då så mycket händer i ens liv.
Nu rinner tårarna ner för mina kinder...
Jag försöker lägga det här bakom mig och gå vidare, men hur gör man det? Det kan tyckas som längesen men många minnen väcker fortfarande många känslor och jag vill inte glömma alla de bra stunderna som vi haft tillsammans.
Men samtidigt så känner jag mig otroligt missförstådd. När det där jäkla illamåendet grusade sönder mitt liv så fanns det knappt något stöd utan bara misstankar och irritation för hur jag betedde mig. Det var som om de inte ville tro på mig, att jag mådde dåligt, att det bara var en ursäkt. Jag önskar att det hade varit så för så som jag mådde under de tre åren önskar jag ingen. Det var så frustrerande att inte ha bevis på mitt illamående, att inte veta vad det berodde på eller hur jag skulle bli av med det.
Min räddning kom i form av en liten pojke, ett ljus från ovan. Min lilla son räddade mitt liv på många sätt, han hjälpte mig på fler sätt än någon annan gjort. Tack Kevin för att du kom till mig, mamma älskar dig!
always remembering...
jonna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer