Sweet dreams

En hand vilar svagt mot min nacke. Stora blåa ögon möter min mörka blick. Djupa som hav, vackra som en solnedgång, jag faller ner i deras djup och förlorar en del av mig själv. Mjuka läppar möter mina och jag känner hur hela min kropp slappnar av. Jag låter mina läppar formas efter hans. Han får styra mig i denna varma sköna upplevelse. Jag blundar och känner hur hans hand börjar krama min nacke försiktigt. Förlorad. Denna värme fyller hela min kropp. Jag öppnar ögonen igen och möter än en gång hans blick. Vi ler och skrattet bubblar i min mage. Det här är underbart. Hans läppar lämnar min mun och kysser min nacke. Det pirrar, kittlas och min kropp skälver. Han förflyttar läpparna mot mitt nyckelben, en skön rysning börjar i tårarna och klättrar upp längs hela min ryggrad tills den möter hans läppar vid mitt nyckelben. Denna lycka är oförklarlig. Hela mitt hjärta är varmt av mina känslor för honom. Jag älskar han som ligger här bredvid mig, jag vilandes på hans starka arm och med min kropp beskyddad av hans. Kärlek.

Ridiculous Thoughts

En ny dag idag, en ny vecka idag... härligt :) Nya möjligheter!
Idag ska jag åka till skolan och ha matematik under lunchen sedan vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Möjligtvis åker jag ner på stan och sitter där en stund med böckerna utspridda på ett kafébord någonstans eller så åker jag hem, diskar och förbereder middagen. Ja det visar sig vad man känner för när den tiden kommer.

Jag har att göra i skolan den här veckan kan jag lova. Högt tempo nu och under nästa vecka ska det skrivas prov, förhoppningsvis hinner jag med både första matematikprovet och engelskaprovet. Skulle vara skönt att ha dem gjorda.

Imorgon är det den 8 september, en speciell dag för mig och Anders. Imorgon bitti var det nämligen precis ett år sedan vi träffades i rökrummet på terminal 5 på Arlanda. Det är något som jag kommer minnas resten av mitt liv, ett sådant möte händer bara en gång i ens liv :)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Killen framför mig kände jag igen, hans ryggtavla kändes i alla fall bekant, om jag bara kunde se hans ansikte. Jag tog ett steg framåt och sneglade lite lätt mot honom, jag ville inte att han skulle se att jag tittade på honom. "I wish I was a punkrocker...." jag ryckte till. Hans mobiltelefon började ringa, han stack ner handen i jeansfickan och plockade upp telefonen och svarade; "Ja tjena".
Men herregud vad jag känner igen den där rösten, varför kan jag inte placera honom i mitt minne? Jag ville inte tjuvlyssna på hans samtal men jag kunde inte låta bli, för det andra så hörde alla på perrongen vad han sa ändå eftersom han höjde rösten med varje mening. Plötsligt så vände han sig om i en hastig rörelse, svängde med ena armen som om han var förbannad och vad jag kunde se på hans ansiktsuttryck så var han det. Salivet spottades ut ur käften på honom och läpparna rörde sig hastigare och hastigare, nu skrek han, men jag hörde inget. Allt blev tyst i något som kändes som en evighet. Jag lyfte blicken från hans mun mot hans ögon, ville inte stirra, men jag drogs till dem. Våra blickar möttes och plötsligt insåg jag vem han var, mannen framför mig som jag inte kunde placera, jag mindes plöstligt den där äckliga munnen och ögonen, men ögonen hade inte funnits där sist, han var mannen i min dröm.
Precis när jag insåg detta tappade mannen framför balansen , jag såg skräcken i hans ögon när han som i slowmotion föll baklänges, flackades med armarna efter något att ta tag i innan han föll ner på spåret samtidigt som tåget mot Sundbyberg susade förbi. Jag hörde hjärtat inom mig dunka, jag stod som förstelnad på perrongen. Folk runt omkring mig skrek och grät men jag jag rörde mig inte ur fläcken. Varför hade jag inte tidigare insett vem mannen var så hade jag hunnit ta ett steg fram och räddat honom från hans öde. Varför har jag dessa drömmar om jag inget kan göra för att hjälpa dem vars själ är borta? Men så insåg jag plötsligt. Har man en gång tappat sin själ kan man inte få den tillbaka.

jonna

Det var som om...

...någon grep tag i hjärtat och försökte med all sin kraft krossa det mellan fingrarna och handflatan.
Efter en stund gjorde det inte längre ont, jag såg bara med en tom blick på människan framför mig. Vem var denna människa? Var det någon jag kände? Jag såg munnen rörde på sig men jag hörde inget komma därifrån som nådde mina öron. Jag kunde inte sluta stirra på munnen vars läppar drog ihop sig och sletade ut sig om vartannat. Det ser ganska äckligt ut när den där munnen rör på sig, tänkte jag. Ibland kunde jag skymta tungspetsen där innanför de halvgula tänderna. Plötsligt rörde sig läpparna snabbare och jag såg saliv spottas ut som hastigast. Jag kände att jag blev illamående av att titta på munnen så jag flyttade blicken en liten bit uppåt och stirrade nu på näsan som guppade upp och ner när munnen rörde sig. Jag såg små svarta hårstrån sticka ut och kände hur det vände sig i magen så ännu en gång flyttade jag blicken uppåt, denna gång mot ögonen. Ögonen! De fanns inte där, det var två svarta hål och jag stirrade in i universum.

Skrikandes vaknade jag, kallsvettigt och jag kände hur kinderna var våta av tårar. Drömmen hade varit så sann och även om den för andra inte verkade klok visste jag själv vad den betydde. Det var inte första gången jag haft den här drömmen. Det var någon som skulle dö, någon som tappat sin själ, det var därför ögonen saknades för i ögonen sitter själen sägs det och jag visste att detta var sant.

jonna