Det var som om...

...någon grep tag i hjärtat och försökte med all sin kraft krossa det mellan fingrarna och handflatan.
Efter en stund gjorde det inte längre ont, jag såg bara med en tom blick på människan framför mig. Vem var denna människa? Var det någon jag kände? Jag såg munnen rörde på sig men jag hörde inget komma därifrån som nådde mina öron. Jag kunde inte sluta stirra på munnen vars läppar drog ihop sig och sletade ut sig om vartannat. Det ser ganska äckligt ut när den där munnen rör på sig, tänkte jag. Ibland kunde jag skymta tungspetsen där innanför de halvgula tänderna. Plötsligt rörde sig läpparna snabbare och jag såg saliv spottas ut som hastigast. Jag kände att jag blev illamående av att titta på munnen så jag flyttade blicken en liten bit uppåt och stirrade nu på näsan som guppade upp och ner när munnen rörde sig. Jag såg små svarta hårstrån sticka ut och kände hur det vände sig i magen så ännu en gång flyttade jag blicken uppåt, denna gång mot ögonen. Ögonen! De fanns inte där, det var två svarta hål och jag stirrade in i universum.

Skrikandes vaknade jag, kallsvettigt och jag kände hur kinderna var våta av tårar. Drömmen hade varit så sann och även om den för andra inte verkade klok visste jag själv vad den betydde. Det var inte första gången jag haft den här drömmen. Det var någon som skulle dö, någon som tappat sin själ, det var därför ögonen saknades för i ögonen sitter själen sägs det och jag visste att detta var sant.

jonna