tisdag 24 november 2009

Ibland vet man inte riktigt...

Hade ett samtal med någon som jag förr stod så nära. Nu vet jag inte vem personen i fråga är. Jag hittar inga samband längre, inget intresse, inga känslor. Det gör så ont i mitt hjärta. När samtalet var över kom tårarna. Jag är bara ett barn i fråga, hur ska jag få bekräftelse? Mitt hjärta gör ont.. speciellt idag när ögonen öppnades och jag såg det jag inte velat acceptera. De andra hade rätt, men varför är det så? Varför vänder du ryggen till? Vem är du?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag älskar mina killar, det är de två som alltid finns här bredvid mig och på olika sätt skänker mig lycka som är obeskrivlig. Jag behöver bara titta på Kevin för att känna hur hela mitt hjärta fylls med glädje och värme. Jag känner direkt hur mina läppar formas till ett leende hur ledsen jag än är. Speciellt när jag är ledsen för då är Kevin alltid den som tröstar bäst. Han kramar mig, tittar lite underligt på mig och pussar mig och det är allt som behövs för att hela min kropp ska släppa allt som är grått och trist.

Och Anders, min fina sambo. Han som passar ihop med mig som ingen annan gör. Han förstår mig trots att han säger att han inte förstår sig på kvinnor. Han vet vad jag tänker utan att jag behöver säga ett ord. Han vet min sinnesstämning innan jag själv ens gör det. Vi tänker ofta exakt lika, ibland är det nästan läskigt att vi har exakt samma tanke eller exakt samma låt på hjärnan som vi så smått börjar nynna på samtidigt. Han är min enda.

Återkommer senare med "djupa" tankar.. det är en sådan dag idag.
jonna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarer