Tankar

Sitter här ensam i datorsalen i skolan. Alla andra är på lektion. Skönt!
Min lektion börjar inte förrän 12.10 vilket innebär att jag har hela förmiddagen på mig att plugga t.ex matematik, vilket jag även ska göra efter att jag skrivit ett par rader.

Jag ser att det sitter en tjej uppe på studieloften, som ligger snett ovanför datorsalen, hon tittar lite konstigt på mig när jag skriver samtidigt som jag sneglar upp på loftet. Jag har fått höra den kommentaren ofta; det är är ju fan inte normalt! De syftar då alltså på att jag kan skriva utan att titta på tangenterna. Men hallå? Det är väl inget konstigt? Sitter man mycket framför datorn lär man sig ganska snabbt var tangenterna sitter och då finns det väl ingen anledning att sitta och titta på dem när man ska skriva? Det tar bara en massa tid och så tappar man bort sig i texten om man inte kan titta på den när man skriver. Aja, skitsamma.. totalt ointressant egentligen. Men nu gick tjejen så nu slipper jag känna blickarna på mig.

Har en sån där konstig dag idag. En dag när jag inte vet om saker känns bra eller dåligt. Jag känner en rädsla inom mig. Massa tankar som fumlar runt i mitt huvud. Vad händer om jag inte klarar av det jag är menad att göra? Vad ska jag ta mig till om jag inte kan? Hjäääälp!

Nu på morgonen, när jag suttit och ätit frukost i skolans caféteria, har jag passat på att läst ut boken "I taket lyser stjärnorna". Har ni läst den? Eller kanske sett filmen? Jag kan inte säga något om filmen för den har jag inte sett, däremot kan jag prata om boken. Underbar bok. En känslosam bok. Den är skriven ur en 13 årig tjejs perspektiv, ibland lite barnslig kan tyckas när man själv är 23 men samtidigt så minns man många av hennes tankar, hennes känslor och hur hon såg på saker och ting. Den är så sorgsen. Hennes mamma är sjuk i cancer, den fruktansvärda, ofattbara sjukdomen. Samtidigt som hon försöker handskas med det faktumet att hennes mamma är dödssjuk, försöker hon förstå hur det är att vara tonåring, hur man ska göra, hur man inte ska göra osv. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna när jag satt där, mitt bland folk, och läste slutet på den där sorgsna boken. Men har ni inte läst den så gör det. Den är inte lång, den är lättläst och ni kommer lära er något. Tro mig!

Nu däremot måste jag logga ut härifrån. Ska sätta mig med matematikböckerna. Det är ett måste. Sedan är det historia och sen ska Anso komma förbi med papper till mig från Svenskan. Hon är för snäll :)

Jag ska åka buss hem idag.. bara för att. För principen, för självständigheten. Jag måste egentligen till Ikea och köpa några "delar" till några julklappar. Jag måste egentligen handla mat till helgen. Jag måste egentligen hämta Kevin på förskolan senast kl.16 men inget av detta hinner jag med så det får Anders göra. Sambon ni vet, han som är underbar, fin, snygg och ibland jorden största pucko! Men han älskar mig och jag älskar honom. I nöd och lust, för alltid.

Hur många gånger har man sagt det till sina tidigare pojkvänner? För alltid. Alltid. Ja bevisligen så blev det inte för alltid. Men vaför säger man så om man inte menar det? Men det måste man väl ändå mena? Iaf just då. Jag vet iaf att jag menat det en gång, från hjärtat. Men inte innan och inte efter, förrän jag träffade Anders. Fan vad ont det gör när man tänker på hur många gånger man varit störtförälskad och sedan blivit sårad, eller sårat. Det är ju iofs livet, det är så. Det är så man lär sig. Det är så man vet vad man vill ha, vad man inte vill ha. Hjärtat har krossats men blivit ihoplimmat av personen efteråt. Mitt hjärta har gått sönder många gånger men nu finns det någon som kommit med superlim och som aldrig, aldrig någonsin kommer kunna göra att det går sönder; min älskade Kevin. För oavsett vad som händer så älskar man sina barn villkorslöst. Min mamma har gjort det med mig, jag kommer göra det med Kevin och så fortsätter det ner i ledet...

usch vad jag svamlar. Skulle ju räkna matematik var det tänkt. Så nu stänger jag av.

jonna