Varför skriver jag bara en massa dynga här i bloggen? Kan flera gånger under dagen tänka på en massa smarta (kanske inte alltid sååå smarta), intressanta, roliga saker som jag ska skriva.. men så fort jag sätter mig här, trycker på "nytt inlägg" så är allt som bortblåst. Fast det kanske jag som är blåst som inte kan komma ihåg en sak mer än 5 minuter. Jag skyller på att jag blivit mamma! För efter jag fick Kevin så har inte riktigt tankarna hängt med på samma sätt som tidigare.. man blir kanske lite puckad när huvudet fylls med tankar om förskolor, utveckling, rätt mat, blöjor och sjukdomar - istället för världsnyheter, klimathot och kändisar (det sistnämnda har jag väl aldrig varit speciellt intresserad av men ni fattar poängen).
Problemet är sådant att det första året med barn är man konstant trött. Antingen för att ungen inte vill sova om nätterna, har kolik, är skitsur varje gång h*n ska äta mat eller är bara en allmänt jobbig och sur unge. Det andra levnadsåret, när nattrutinerna förhoppningsvis är bra och de har lugnat ner sig i största allmänhet så kommer det massa andra jobbiga saker; man måste hela tiden tänka på vad man säger (de kan ju faktiskt säga efter en när man slår i stortån mot bordsbenet och skriker "helvetes jävla skit bord") och ungen är alldeles säkert helt speedad efter en dag på förskolan så det är helt omöjligt att lugna ner henne/honom. Så börjar även tjaaaatet; "mera saft/bulle/kaka/godis/" "jag vill ha bilen/dockan/nallen" osv..
Jag är iofs ganska skonad när det kommer till detta. Klart Kevin gärna vill ha mer bulle/kaka/saft eller liknande men han lyssnar dock ganska bra för att vara en 2½ åring när man säger att det räcker nu.
Hur som helst, det jag vill komma fram till är; man är inte sig själv efter att man har fått barn. Sedan hur man förändras är olika från person till person. Jag själv slutade komma med en massa smarta, intressanta blogginlägg. Istället får ni läsa den här skiten ;)
Ber om ursäkt för ovårdat språk och provocerande kommentarer, men någonstans måste jag ju få utlopp... haha.
Problemet är sådant att det första året med barn är man konstant trött. Antingen för att ungen inte vill sova om nätterna, har kolik, är skitsur varje gång h*n ska äta mat eller är bara en allmänt jobbig och sur unge. Det andra levnadsåret, när nattrutinerna förhoppningsvis är bra och de har lugnat ner sig i största allmänhet så kommer det massa andra jobbiga saker; man måste hela tiden tänka på vad man säger (de kan ju faktiskt säga efter en när man slår i stortån mot bordsbenet och skriker "helvetes jävla skit bord") och ungen är alldeles säkert helt speedad efter en dag på förskolan så det är helt omöjligt att lugna ner henne/honom. Så börjar även tjaaaatet; "mera saft/bulle/kaka/godis/" "jag vill ha bilen/dockan/nallen" osv..
Jag är iofs ganska skonad när det kommer till detta. Klart Kevin gärna vill ha mer bulle/kaka/saft eller liknande men han lyssnar dock ganska bra för att vara en 2½ åring när man säger att det räcker nu.
Hur som helst, det jag vill komma fram till är; man är inte sig själv efter att man har fått barn. Sedan hur man förändras är olika från person till person. Jag själv slutade komma med en massa smarta, intressanta blogginlägg. Istället får ni läsa den här skiten ;)
Ber om ursäkt för ovårdat språk och provocerande kommentarer, men någonstans måste jag ju få utlopp... haha.
Men missförstå mig inte med det här inlägget nu för jag skulle inte byta bort min mammaroll mot något i hela världen. Utan Kevin skulle jag bara vara Jonna och jag är menad att vara något mycket mycket mer än så ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer