Far & son

Lilleman och hans far spelar "Madagaskar Kartz" på PS3an.

Nu är det dags att krypa ner under täcket tror jag. Ögonen håller på att gå i kors och jag kommer garanterat ha massor av stavfel i detta inlägg men förhoppningsvis så ser ni dock ändå vad det står ;-)

Jag kom att tänka på en sak för någon dag sen som jag funderat mer och mer på sen dess. För ett år sedan vid den här tiden var jag nyförlovad, otroligt förälskad och lycklig. Jag trodde ju aldrig att mitt liv skulle ta en sådan helomvändning ett par månader senare. Allt vändes upp och ner på midsommarafton och sedan gick det bara utför... Ibland kan jag komma på mig att undra vad det var som egentligen gick så fel? Men hur som helst så är jag "glad" att mitt liv har förändrats. Jag önskar att jag hade sluppit gått miste om min livsdröm med butiken osv. och att jag var så otroligt deprimerad och på botten under hela hösten, men i övrigt så känns det ändå bra så här i slutändan.

Nu, 9 månader efter att jag blev singel, har jag insett en massa nya saker med mig själv som jag inte var så medveten om tidigare. Jag har växt, jag har blivit styrkt av mina motgångar och jag har lärt mig att trots en enorm sorg och saknad så kan man hitta tillbaka till lyckan.

Och jag, hör och häpna, trivs fortfarande som SINGEL. Det trodde ni aldrig va? :-P Nä inte jag heller ärligt talat. Trots att det finns fina killar där ute som jag vanligtvis skulle fallit för på 4 sekunder så jag kan inte förmå mig själv att bli så där "upp-över-öronen-förälskad" som jag alltid tidigare blivit. Jag är nog helt enkelt inte redo för ett förhållande. Frågan är när jag kommer bli det? Men efter ha haft bra, dåliga, halvbra och halvdåliga förhållanden så är jag väl kanske lite less på det där och min kropp säger; "TA EN PAUS FRÅN DET DÄR NU". Eller det är väl egentligen mer mitt hjärta som säger åt mig att ta en paus.
Jag måste, efter att ha kastat mig in i förhållande efter förhållande, låta hjärtat läka efter alla gånger det blivit krossat.

Och ja, den senaste gången, var den värsta. Utan tvekan. Jag har aldrig gått ner mig så som jag gjorde efter det uppbrottet. Men det handlade om så mycket mer än känslor i detta fall. Det var en massa besvikelse, oro och ensamhet som spelade in.

Jag hoppas bara att jag kan bli så där "upp-över-öronen-förälskad" igen så att inte mitt hjärta säger stopp för all framtid, för det skulle vara så trist. För trots allt jag gått igenom så TROR jag fortfarande på kärleken. Hur skulle jag kunna låta bli när jag ser så mycket kärlek runt omkring mig? Jag känner en massa underbara människor som har så fina relationer till sina partners. Jag låter mig inspireras så att jag vet mer vad jag själv vill ha den dagen det är dags att skapa något nytt med en ny person i framtiden.

Oj vilket långt inlägg det blev nu då, trots att jag är trött. Men men, ibland så är det som om fingrarna skriver av sig själva utan man egentligen tänker på vad man skriver.. konstigt, men så är det :-)

NU ska jag krypa ner under täcket iaf.

Godnatt på er alla härliga människor där ute!

Kram från en lycklig Jonna!