I förrgår var det jobbigt, så där extra jobbigt att bara andas. Jag fick ett tryck över bröstet som inte ville försvinna. Jag behövde andrum och distans till saker och ting. Jag sökte tröst hos mamma. Gu' vad mammor är bra! Det märktes på vågen imorse att jag mått dåligt ett par dagar, viktnedgång med 2 kg. Den stannade på 56,3 kg :-/
Jag har fått lära mig att livet är alldeles för kort genom att se unga människor, härliga människor, människor med familj och barn, gå bort alldeles för tidigt. Detta gör att jag försöker ta vara på livet så gott jag kan, njuta av de människor jag älskar och tycker om att vara med.
Så jag hade en dålig dag i förrgår, jag tillät mig själv att vara ledsen, bli arg, besviken och rädd för en stund. Sedan pratade jag med mamma, hon höll om mig och berättade hur stark jag egentligen är och hon gav mig energin tillbaka. Tack älskade mamma!
Kom ihåg det alla där ute; ni är starkare än ni tror. Man kan ta sig igenom de allra värsta perioder i ens liv och gå ut som vinnare på andra sidan bara du tror på dig själv! Som mamma sa; "Tänk vad stolt du kommer vara över dig själv när du står där på andra sidan om allt detta". Och hon har så klart rätt, som vanligt, även om det kan vara svårt att se slutet på detta när man står här i början.
Jag tänker kämpa på, för min älskade son men mest för mig själv. För att jag kan och för att jag verkligen verkligen vill stå där på andra sidan som en vinnare!
Kram på er alla där ute som kämpar på. Ni kan klara det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer