I vintras, när mörkret började vända inom mig, så blev jag livrädd. Jag trodde inte jag kunde må så bra som jag gjorde, att det var rätt, jag trodde att jag bara lurade mig själv. Så istället för mörkret så fanns den där rädslan där hela tiden; att jag en dag skulle vakna upp och inte kunna kliva upp ur sängen för jag var så deprimerad. Länge gick jag med de tankarna i huvudet. Att en dag skulle jag också ha gått in i den där berömda väggen som alla pratar om. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig; vad skulle hända med Kevin om jag fick en sån blackout, för jag har hört att folk verkligen inte kan förmå sig att ta sig ur sängen ens. Jag började bli rädd för att somna om kvällarna i min ensamhet för att jag skulle vakna och inte vara tillräcklig för min son.
Nu är jag inte längre rädd. Att mörkret var borta var ingen hallunication, utan det var på riktigt, äkta! Jag kommer inte springa in i någon vägg, inte nu iaf och inte pga det jag gick igenom i höstas. Jag tror min depperiod som jag genomgick då var nödvändig för att bearbeta allting.
Och jag vet att jag är tillräcklig för min son! Jag älskar honom över allting annat i hela världen och även om det ibland är jobbigt, frustrerande och stressande så är hans söta ansikte allt jag behöver se för att bli påmind om vilken kärlek jag hyser för den där lilla pojken :-)
Mitt liv är allt utom perfekt. Jag har inte någon trygghet att förlita mig på, jag har bara mig själv och det är den enda jag behöver för när allt kommer omkring så kan jag faktiskt fixa allt. Det enda jag behöver är lite jävlar-anamma ;-) och det finns det tydligen inom mig för jag har ju faktiskt varit rökfri i över 6 månader nu. Wiihooo!!
Kram till alla superhjältar där ute = mammor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer