Att gå dag ut och dag in i ovisshet kan vara nästan värre än att veta... Att få hem det där brevet och sen bara gå och vänta.. Ja jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig, vad man ska känna eller tänka...
Jag ser det värsta framför mig. Jag känner att det kommer bli ännu en enorm prövning. Men man utsätts ju inte för värre prövningar än vad man klarar av, eller hur? Det är vad jag tror iaf. Så är det så då, att det blir det värsta tänkbara, ja men då klarar jag det också. Jag har för tusan tagit mig igenom prövning på prövning som kommit i min väg och jag skulle fixa det här också!
Lyckligt lottad är jag ändå, trots alla dessa prövningar, för jag har så himla fina människor runt omkring mig. Vänner & familj som stöttar i alla väder. Guld värda är de allihopa. Tack för att ni finns!
Och främst av allt: jag har den finaste lilla killen, min Kevin. Åh om det gick att förklara med ord hur mycket jag älskar den där lilla parveln. Han förgyller mitt liv varje dag! Och på fredag åker han till sin pappa i TVÅ veckor.. hua!! Kommer sakna honom så himla mycket.
Men nu ska jag älta lite mer över denna ovisshet...
Ta vara på livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer