Här har känslorna varit i bergodalbana sen kl.6 när vi vaknade. Kevin gnällde på ont i magen men jag tänkte att han behöver väl säkert bara äta något så han fick med sig en banan i bilen på väg mot förskolan. Desto närmare stan vi kommer desto mer märker jag på honom att han verkligen har ont i magen :-( Så vi vänder och åker hem igen. Väl hemma kryper han ner i sängen, fortfarande gnällandes över hans onda mage. Ringer förskolan för att säga att han är hemma - ja det går ju magsjuka på hela förskolan, mest på lillemans avdelning. MEN han har inte varit där sen i torsdags i och för sig, hade han blivit smittad då borde det har brytit ut för längesen.
Ni som känner mig, eller läst här länge, vet ju om min emetefobi. Ja den har gjort sig väldigt påmind så här på morgonkvisten kan jag lova. Panikkänslorna har kommit krypandes och redan NU innan han ens visat om han är magsjuk eller inte, så har mina tårar sprutat. Försöker ju dölja för honom hela tiden hur jag mår över situationen men det är inte lätt. Jag hoppas för allt i världen att han inte är magsjuk! Han har (peppar peppar) aldrig varit magsjuk under sina snart 5 år och jag hoppas han slipper bli det någonsin.
Nu längtar jag verkligen tills dess att jag får möjligheten att påbörja en KBT-behandling. Kanske kan jag övervinna denna påfrestande fobi... jag önskar det av hela mitt hjärta.
Så håll tummarna för oss nu alla, (snälla!!) att vi inte får magsjuka :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer