Kevin har alltid varit, mer eller mindre, mammas pojke. Det är väl inte så konstigt egentligen eftersom han alltid varit mest med mig (eller Anders). Nu senaste tiden har det varit extra mycket av den varan, jag klagar inte så klart utan försöker komma ihåg att verkligen njuta och ta vara på alla de stunderna (för snart blir han stor och då är mamma bara pinsam).
Men det har även kommit upp ett litet problem i och med detta; han som alltid har varit lätt att lämna på förskolan har börjat bli lite hängig och gnällig när jag ska lämna honom. Imorse, för första gången någonsin, började han nästan gråta när jag skulle gå. Usch vad ont det gör i ens hjärta, men samtidigt vet man att det går över lika fort när jag gått utanför dörrarna. Antagligen är det bara en period som snart går över. Men är det fler som varit med om liknande?
Kevin har även blivit väldigt stor på sista tiden har jag märkt. På många sätt tror jag ibland att han är mycket äldre än sina 3 år. När han ibland gör saker som jag inte tycker att han borde göra (t.ex idag när han ville slå ihjäl en fluga ute på balkongen med flugsmällaren) så tittar han på mig och säger; "Men mamma det är ingen fara, jag kan det här". Då får man ett stort leende på läpparna :)
Ikväll har han även gått och lagt sig utan blöja, för någon sådan skulle han absolut inte ha! Var har mammas lilla skrutt tagit vägen? Han är ingen liten bebis längre.. han är ju en stor pojke :)
Älskar mitt barn över allt annat!
Tack för att du kom till mig Kevin ♥
Men det har även kommit upp ett litet problem i och med detta; han som alltid har varit lätt att lämna på förskolan har börjat bli lite hängig och gnällig när jag ska lämna honom. Imorse, för första gången någonsin, började han nästan gråta när jag skulle gå. Usch vad ont det gör i ens hjärta, men samtidigt vet man att det går över lika fort när jag gått utanför dörrarna. Antagligen är det bara en period som snart går över. Men är det fler som varit med om liknande?
Kevin har även blivit väldigt stor på sista tiden har jag märkt. På många sätt tror jag ibland att han är mycket äldre än sina 3 år. När han ibland gör saker som jag inte tycker att han borde göra (t.ex idag när han ville slå ihjäl en fluga ute på balkongen med flugsmällaren) så tittar han på mig och säger; "Men mamma det är ingen fara, jag kan det här". Då får man ett stort leende på läpparna :)
Ikväll har han även gått och lagt sig utan blöja, för någon sådan skulle han absolut inte ha! Var har mammas lilla skrutt tagit vägen? Han är ingen liten bebis längre.. han är ju en stor pojke :)
Älskar mitt barn över allt annat!
Tack för att du kom till mig Kevin ♥
Alla barn går igenom en period då det helt plötsigt jobbigt att lämna mamma eller pappa, har det inte vart tidigare så kan man helt säkert räkna med att det kommer senare. Sen är det ju som du sa jobbigt för den som lämnar men det är viktigt att inte visa det för sitt barn och bara vara säker på att allt kommer gå bra. Barn känner genast av or eller liknade känslor och börjar då känna samma sak som du och vips så har man bildat en ond cirkel. Du mår dåligt för att han gråter och han gråter för att han märker att nått är fel med dig. Sen är det ju absolut inte omöjligt att han har kännt av att nått inte är som det ska vara hemma och visar sina känslor på detta sätt. Man måste komma ihåg att barn oxå är människor och känner precis samma sak som man själv gör men att dom inte kan uttryka sig på samma sätt som en vuxen kan. Så va inte orolig över det här, bit ihop så ska du se att det kommer gå över om ett lite tag.
SvaraRaderaVad duktig han är som är utan blöja! :) Jag förstår att det känns i mammahjärtat att lämna sitt barn när han är ledsen. Men jag kan verkligen intyga (eftersom jag jobbar på en förskola) att barnen brukar sluta gråta efter någon minut. Men klart att det är jobbigt för föräldrarna att gå då!! / Martina
SvaraRaderaFörmodligen reagerar han på allt som hänt mellan dig och Anders. Det är rätt vanligt att barn som är mitt i en separation beter sig som Kevin, han känner nog av att du inte mår helt 100 och agerar därefter. Om du inte redan gjort det så prata med personalen på dagis så de vet om vad det beror på och använd dem som stöd. Hoppas att det löser sig.
SvaraRaderaDet brukar kunna komma såna perioder när barnen blir ledsna vid lämning, det brukar oftast gå över när man stängt dörren. Det jag tycker du kan göra är att du ringer till förskolan och kollar av läget när du kommit på kobbet så behöver du inte fundera hur det går, det blir lite lättare att släppa det då.
SvaraRadera//Anna.
Jobbet ska det vara inta kobbet!
SvaraRadera