jag har alltid förstått att min emetofobi har varit ett stort handikapp i mitt liv men jag trodde aldrig att det skulle hindra mig från att sitta med min son i knät. Eftersom han är nyvaken ur narkosen finns risk att han kan kräkas. Detta gör mig livrädd, detta är inte bara någon vanlig rädsla utan det här är verkligen en extrem fobi.
Jag satt med Kevin i knät en stund men jag började kallsvettas, må illa och kunde inte slappna av överhuvudtaget. Jag skämms för att jag känner så här. Jag hatar mig själv för att jag känner så här. Men jag kan inte göra något åt det, iaf inte precis nu. Men det finns hjälp att "få" (läs köpa), och jag tror det är dags för mig att försöka övervinna det här nu! Kjag vill inte att det ska vara så här längre...
Kevin mår iaf bra och operationen har gått bra.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har Anders vid min sida genom allt detta. För mig är han ovärderlig och jag kan inte tänka mig att leva en dag utan honom. Fjortis-aktigt? Det skiter jag i, det är så jag känner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer