En blick, ett leende. Skuffa sig fram i den smala gången och mötas av hans leende var värt det. Det har aldrig känts så bra tidigare. I bussen stod vi bredvid varandra i värmen, alla knuffades och försökte få plats. Våra händer höll i stången bakom oss, de rörde vid varandra. Jag hade svårt att inte le. När vi väl var framme vid slutmålet pirrade min mage, vad kommer hända nu? Kommer jag aldrig se honom igen? Men där stod han, jag ställde mig bredvid, han räckte över lappen och jag räckte över min. Ett leende.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Det är ibland svårt att få saker att fungera som man vill. Men ibland måste man ta svåra beslut och släppa taget. Man kan fortsätta hur länge som helst men i längden mår alla bara dåligt av det. Det var dax att släppa taget nu...
/jonna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer