Deep inside

I dessa föränderliga tider så är det mycket tankar i huvudet (såå klart!).
Inom en snar framtid bor jag ännu en gång själv med min son. Många frågar; "hur känns det då?". Vet inte vad jag ska svara riktigt för det är en slags bitterljuv känsla. Jag ser fram emot att bo själv med Kevin igen, ibland har jag saknat det, men jag vill så klart inte att det ska vara som det är just nu.

När jag tänker tillbaka de senaste 3 åren så är det inte mycket som gått som jag önskat.
Först ville jag att Kevin skulle få växa upp i en kärnfamilj; jag, Christer och Kevin. Kanske skulle han få ett syskon inom några år. Så blev det inte.

Sedan träffade jag en kille som jag verkligen tyckte om. Hur allt kunde gå åt skogen där som det gjorde kan jag fortfarande inte förstå.. Verkligen helknäppt blev det. Jag önskade ett bra förhållande med en trevlig kille. Så blev det inte.

Sedan träffade jag Anders och allt fungerade så klockrent. Jag minns att jag skrev ett inlägg om att jag aldrig trodde att det kunde bli så där bra. Att jag mycket väl visste hur bra jag hade det (för oftast brukar man inte förstå det förrän efteråt). Kanske skulle Jennifer och Kevin få ett syskon som band ihop våran familj. Så blev det inte.

Ja som ni ser.. när det kommer till det här med familje-sidan av mitt liv så har inget blivit som jag önskade att det skulle bli. För min egna del är det något jag kan ta, men jag tänker på min älskade lilla son som inte får den tryggheten som han är värd. Om jag och Christer hade funkat ihop hade det så klart varit för det bästa. Jag ville så gärna ha den där kärnfamiljen som man strävar efter. Den fanns inom räckhåll... men icke!

Sånt är livet (tyvärr).
Men vem vet vad som finns där i framtiden?
Den som lever får se...