Jag vet att jag egentligen inte behöver ge någon förklaring till detta men jag tycker inte om när folk har helt fel uppfattning om saker och ting. Så här kommer förklaringen till varför jag skriver "pappa" om Anders när det gäller Kevin. Det finns många orsaker till detta men den största anledningen är att Kevin kallar Anders för pappa. Det är inget som vi har putat i honom eller kallat Anders för inför Kevin utan det kommer från honom själv. Han har kallat Anders för pappa sedan tidigt i vårat förhållande och till en början sa jag alltid "nej, det är Anders" men Kevin har fortsatt att säga pappa till Anders och vill han säga det så tänker inte jag hindra honom för det är inget som stör någon i familjen överhuvudtaget och det är det som betyder något. Jennifer är inte avundsjuk över detta heller så vi ser inget problem i detta.
Huvudsaken att Kevin har det bra, det är hans behov jag ser över i första hand.
Kevin kallar fortfarande Christer för pappa, så jag tror inte att han bryr sig så mycket om att Anders också är "pappa" och gör han det så bör han först och främst se till sin sons behov framför sina egna. Kevin har Anders som tar hand om honom, finns där för honom, älskar honom (som sin egna), betalar för honom på förskolan och ger honom allt det en pappa ska göra. Allt det där som Christer inte ger honom speciellt mycket av.
Nu handlar inte detta om att kasta skit på Christer för han kan vara en bra pappa när han ger sig tid till det. Saken handlar nog mycket om att Christer inte är mogen till att vara pappa och det är inget fel med det, så kan det vara och det är inget man vet innan man skaffar barn. Han har själv valt den sits han sitter i nu (att inte bo med sin son) då jag kämpade väldigt väldigt länge för att få våran relation att fungera men då fanns det inget intresse från hans sida. Jag gjorde allt som stod i min makt för att Christer skulle vara där för Kevin på mer än bara ett fysiskt plan utan även känslomässigt men jag misslyckades för det låg hos Christer, inte hos mig.
Christer kommer alltid vara Kevins biologiska pappa och jag gör allt för att de ska träffas så mycket som möjligt och för att Kevin ska ha så mycket kontakt som möjligt med honom. Men jag kan inte göra allt, det ligger faktiskt i Christers intresse att ha en kontakt med sin son.
En pappa är inget man blir automatiskt, det är något man måste göra sig förtjänt av!
Det finns t.ex många fosterbarn som kallar sina fosterföräldrar för "mamma" och "pappa" trots att de fortfarande har sina riktiga föräldrar tillgängliga.
Okej, detta blev ett långt och känslomässigt inlägg. Jag hoppas det inte missuppfattas ännu mera nu. Jag är inte bitter på Christer för det som hänt.. Självklart tycker jag att det är tråkigt att vi aldrig blev den kärnfamilj som jag alltid velat ha. Men så bra som Kevin har det nu kan han inte få. Han har tre föräldrar som älskar honom över allt annat, han har en storasyster som är lika stolt som vilket helsyskon som helst och han mår bra. Jag ger hela min själ till min son och jag skulle gå igenom eld och vatten för att ge honom det allra allra bästa jag kan ge honom. Jag vet detta och det gör att jag sover gott om nätterna.
Varför nu du "Anonym" vill säga din åsikt angående min familj kan jag inte riktigt förstå. Det angår ingen annan än vi som tillhör den här familjen. Men nu har jag öppnat upp alla dörrarna för alla att se. Enjoy!
Godnatt
jonna
Kommentar till anonym i föregående inlägg: Att bli pappa kan nästan alla karlar men att vara pappa, och en bra sådan är det inte alla som klarar av. Jag tycker att det är den som uppfostrar tar hand om och älskar barnet som är pappa. Sen om man är biologisk eller inte spelar ingen som helst roll. Jag tycker det är jättebra att Kevin har en bra förebild som han själv känner sig trygg med eftersom han kallar Anders för just pappa.
SvaraRadera